Duracel kanin

Ikväll såg jag filmen Shutter (skräckfilm a la the grudge och the ring typ) och mitt i kom min ena bror in och undrade om jag ville kasta frisbee med honom. Vi gör inte ofta saker tillsammans så blev lite förvånad. Väl ute på gården ångrade han väl sig lite när han såg att jag mest kastade in i ladan och över men en halvtimme senare kastade jag riktigt bra. Jag fick lite beröm av honom också. Efter en timme gav jag upp medan Pontan fortfarande sprang där som tagen ur Duracel reklamen efter den svarta frisbeen. Det är svårt att tro (för en del som inte har sett bevis) att jag och Pontan, bara för några år sedan, nästan hade ihjäl varandra. Jag överdriver inte. Vi var som hund och katt. Jag vet inte hur många gånger som mamma eller pappa har fått slita mig ifrån honom för att jag sitter och tar stryptag på Pontan. Det jag tyckte va roligast var att göra hyss och sedan få det att se ut som det var Pontan som gjort det. Det bästa tricket var att skriva Pontus på väggen (för varför skulle Nina skriva Pontus på väggen?) så hårt med blyerts att det inte gick bort förrän en ny tapet slängdes upp. Några år senare erkände jag brottet och Pontan fick en ursäkt av päronen, vad fick jag? Ett gott skratt och 1998-1997 till mig.

Det är såna här småsaker som jag kommer sakna mest när jag flyttar. Jag kommer inte kunna träffa min familj (och vänner också för den delen) när jag vill. Jag kan inte gå ut en kväll och kasta frisbee med Pontan eller be Jonas om hjälp när jag ska göra någonting. Men jag vet, att även om jag inte kommer träffa mina bröder varje dag, så finns dom alltid där för mig. Vad som än händer, vilken tid och dag det än är så finns de där.

Tjipp och hej!
/Snart Jönköpingbon.